Så kan fler barn få stöd – ny studie om socialtjänstens stödgrupper för barn
Barns möjligheter att få tidigt stöd påverkas av föräldrars skam och stigma kring socialtjänsten – och av att många inte ens vet att stödet finns. Det visar en ny licentiatavhandling av Maria Svensson, doktorand vid Lunds universitet och utvecklingssekreterare i Lunds kommun.
En insats med låg tröskel – men osynlig dörr
Stödgrupper för barn till föräldrar med psykisk ohälsa, skadligt bruk eller där det förekommer våld har funnits i socialtjänstens regi i flera decennier. De erbjuds ofta utan biståndsprövning och är tänkta som lättillgängliga, förebyggande insatser. Ändå når de långt ifrån alla barn som skulle behöva dem.
– Stödgrupperna är utformade för att vara lättillgängliga, men det räcker inte med en låg tröskel om ingen vet att dörren finns.
Maria Svensson, utvecklingssekreterare i Lunds kommun och doktorand i socialt arbete på socialhögskolan vid lunds universitet
Hennes licentiatavhandling, Socialtjänstens stödgrupper för barn – En lätt tillgänglig insats? visar att många barn och föräldrar aldrig ens hört talas om stödgrupper innan de blev erbjudna att delta – ofta efter kontakt med skolan eller efter en orosanmälan. Få verkar söka sig dit på eget initiativ.
Föräldrars skam – ett påtagligt hinder
En av de största barriärerna som identifieras i studien är stigma – både kring familjeproblematiken och kring socialtjänsten som myndighet. Föräldrar kan känna skam, skuld och oro för vad det innebär att ha kontakt med socialtjänsten.
– Stigma och skam kopplat till familjeproblem – och till socialtjänsten som myndighet– utgör kraftfulla hinder.
Maria svensson
Eftersom stödgrupperna riktar sig till barn som påverkas av sina föräldrars svårigheter, krävs ofta ett aktivt samtycke från den vuxne som kanske själv bär på skuld och självstigma. Det gör att barn inte får tillgång till det stöd som finns – trots att det är frivilligt.
”Jag tyckte det var helt normalt att min pappa drack”
Flera av de intervjuade ungdomarna uttrycker i studien att de inte såg sin situation som ett problem – förrän de fick träffa andra i liknande situation. En av ungdomarna säger i en intervju i studien:
– Det har varit många saker som jag tyckte var helt normala som jag senare fått reda på att det kanske inte är det, saker jag inte reflekterat riktigt över som jag fick chans att reflektera över i gruppen.
En av de intervjuade ungdomarna
Stödgruppsdeltagande handlar alltså inte bara om att ha en uttalad hjälpsökande vilja. Här visar studien att förståelsen av behovet växer ofta fram genom själva deltagandet – vilket gör det extra viktigt att barn får chansen att pröva på några gånger och själv bestämma om de vill delta. Detta står i kontrast till flera av dagens motivationsteorier som utgår ifrån att det först finns ett motiv för att sedan agera.
Professionella som nyckelpersoner
Studien visar att det ofta är andra professionella – som kuratorer i skolan eller personal inom vården – som spelar en avgörande roll för att barn och föräldrar ska hitta till stödgruppen. Dessa så kallade “ambassadörer” kan mildra barriärer och fungera som länkar in till socialtjänstens frivilliga stöd.
Stödgruppsledare använder också medvetna skamreducerande strategier: de avdramatiserar insatsen, betonar det vardagliga och fokuserar på barnets behov – snarare än förälderns problem.
Ett viktigt bidrag till praktiken
Johan Larsson Boström, socialdirektör i Lunds kommun, ser ett stort värde i studien:
– Studien är ett viktigt bidrag till förståelsen av varför många barn aldrig får det tidiga stöd de har rätt till. Det är också ett exempel på praktiknära forskning som direkt kan omsättas i utvecklingsarbete.
Johan Larsson Boström, arbetsmarknads- och socialdirektör I LUNDS KOMMUN
Tillgängligt är inte alltid tillgängligt
Licentiatuppsatsen belyser ett centralt dilemma i det sociala arbetet: även frivilliga insatser utan biståndsprövning kan vara otillgängliga i praktiken, om skam och rädsla hindrar människor från att ta emot stöd. För att nå fler behövs både strukturella förändringar och relationsbyggande arbete – inom socialtjänsten och i samverkan med andra. Maria avslutar:
– “Vi måste prata mer om skam – och samtidigt göra det lättare att be om hjälp. Det är barnen som betalar priset när vi inte når fram.”
Om studien
Denna licentiatavhandling består av två delstudier som tillsammans fördjupar förståelsen för hur barn når socialtjänstens stödgrupper – en frivillig, förebyggande insats för barn som lever med våld, missbruk eller psykisk ohälsa i hemmet. Trots att stödgrupperna ofta är lågtröskelinsatser utan krav på utredning eller remiss, finns betydande hinder för barns deltagande. Studien belyser dessa hinder ur både barns, föräldrars och professionellas perspektiv.
Artikel I: Barns och föräldrars perspektiv
Den första artikeln bygger på individuella intervjuer med 18 barn (9–18 år) som nyligen deltagit i stödgrupp, samt deras föräldrar. Resultaten visar att vägen till stöd ofta formas av föräldrars motiv, hjälpsökande och attityder till socialtjänsten. Många barn kände inte till stödgruppen i förväg, och skolkuratorer, lärare eller hälso- och sjukvårdspersonal var ofta nyckelpersoner i att lotsa familjer dit.
Samtidigt upplevdes flera hinder: skam över familjeproblemen, oro för socialtjänstens inblandning, och att barn inte alltid själva såg behovet av stöd – särskilt om deras liv kändes ”normala”. Först efter några träffar kunde barnen se värdet i att dela erfarenheter med andra i liknande situation.
Artikel II: Gruppledares erfarenheter
Den andra artikeln utgår från fem fokusgruppsintervjuer med totalt 16 gruppledare. Här framkommer hur professionella uppfattar och hanterar de hinder som påverkar rekrytering av barn till stödgrupper. Ett centralt hinder är föräldrars skam och rädsla för att bli stigmatiserade. Gruppledarna beskriver att olika typer av familjeproblem medför olika nivåer av skam – där våld i hemmet uppfattas som särskilt känsligt.
Professionella lyfter behovet av att arbeta skammedvetet och använda strategier för att normalisera stödgrupper och sänka trösklar. Men de pekar också på svårigheter med att nå ut till familjer utan att förstärka misstänksamhet eller oro.
Studien visar att barns tillgång till stödgrupper formas i ett komplext samspel mellan föräldrainflytande, professionell vägledning och strukturella villkor. För att fler barn ska få det stöd de behöver krävs ett nära samarbete mellan socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård – och ett arbetssätt som tar hänsyn till både skam, stigma och familjers vardagsliv.