Mer än en flytt: Äldres egna röster om steget till äldreboende
Att flytta till ett äldreboende är en omvälvande process, som till och med kan leda till för tidig död. Men vad är det egentligen som gör flytten så påfrestande? Det har undersökts i en ny licentiatavhandling från Lunds universitet som ger röst åt de äldre själva.
Flytten till särskilt boende är för många den sista i livet – en process som rymmer både praktiska och känslomässiga prövningar. I sin licentiatavhandling har Linda Arvidsson, doktorand vid Socialhögskolan i Lund och yrkesverksam inom socialtjänsten i Malmö, följt sju personer mellan 87 och 95 år genom 21 intervjuer, före, under och efter flytten.
Flytten är inte bara en fysisk förflyttning, utan en existentiell och relationell process där ansvar och utsatthet ofta går hand i hand. De äldre gör ett stort arbete – praktiskt, känslomässigt och socialt – som ofta är osynligt för omgivningen
Linda Arvidsson, FIl. Lic. i socialt arbete och utvecklingssekreterare i malmö stad
Följde de äldre genom hela processen
Genom att möta deltagarna vid flera tillfällen har Arvidsson fångat hela förloppet – inte bara tiden före eller efter flytten. Resultaten visar att tid, timing, hälsa, stöd, resurser och relationer samverkar och påverkar hur flytten upplevs.
Flytten till äldreboende upplevs ofta som att det är ”för sent” att flytta. De orkar inte att själva organisera flytten och då många är i 90–100 årsåldern kan de ha barn som själva har dålig hälsa och som har svårt att hjälpa till.
När flytten sker i rätt tid och med rätt stöd kan den bli en lättnad. Men om den kommer för sent riskerar den att bli en kris som är svår att återhämta sig från,” säger Arvidsson.
Linda Arvidsson
Stöd före, under och efter
I licentiatavhandlingen beskrivs flytten som en sammanhållen process där ansvaret ofta delas mellan den äldre och deras anhöriga – men där den äldre, trots hög ålder och skör hälsa, förväntas ta ett stort eget ansvar.
Vi behöver utveckla stödet före, under och efter flytten. Jag rekommenderar att alla som flyttar erbjuds en flyttkoordinator som följer dem genom hela processen, säger Arvidsson.
Linda Arvidsson
Ett ofta förbisett perspektiv
Tove Harnett, docent i socialt arbete och en av Linda Arvidssons handledare, menar att studien fyller en viktig kunskapslucka.
I äldreomsorgen pratar vi ofta om vården på boendet, men Lindas forskning visar att själva flyttprocessen är en kritisk period. Hur den hanteras kan få avgörande betydelse för äldres hälsa, livskvalitet och känsla av självbestämmande.
Tove harnett, docent i socialt arbete och lindas handledare
Hon understryker också att resultaten visar hur komplexa dessa övergångar är:
Det handlar inte bara om att organisera en flytt. Det är en livsövergång som påverkar identitet, relationer och självbild – och som kräver lyhördhet från både professionella och anhöriga.
TOVE HARNETT
Bevara värdighet och kontroll
För Arvidsson är ett av de viktigaste budskapen att äldre behöver utöva inflytande över hur och när flytten sker.
För många är detta den sista stora förändringen i livet. Då måste vi se till att den blir så bra som möjligt – med bevarad känsla av kontroll och värdighet, och med minskad belastning för anhöriga.
Linda aRVIDSSON
Om studien
Över 80 000 personer bor på särskilt boende i Sverige. Flytten dit är ofta livets sista och kan medföra psykisk och fysisk påfrestning med risk för depression, försämrad hälsa och för tidig död. Endast personer med omfattande hjälpbehov beviljas plats, och enligt lag får flytten inte ske mot den äldres vilja. Trots ökad skörhet förväntas individen alltså själv ta stort ansvar för flyttprocessen. Den här studien undersöker hur äldre personer upplever flytten, med fokus på sociala relationers roll. Studien bygger på ett unikt material med 21 intervjuer, där sju personer (87–95 år) intervjuats under flyttens olika faser.
Atikel 1 Artikeln belyser äldre personers perspektiv på flytten till ett särskilt boende och deras aktiva roll i processen. Following Dorothy Smith´s theory of work, the analysis finds three types of work —practical, relational and emotional—that older people engage in during the transition process. The results highlight the importance of considering the entire relocation process, not only experiences before or after, if we are to reduce the negative, stress-related consequences of relocating to a nursing home.Till skillnad från det praktiska arbetet var de äldres relationella och emotionella arbete ofta osynligt men krävande arbete.
Länk till artikeln: https://doi.org/10.1155/2024/6389133
Artikel 2 Syftet med denna artikel var att få kunskap om äldre personers upplevelser av flyttprocessen, med särskilt fokus på betydelsen av sociala relationer under denna process. Genom att intervjua forskningsdeltagana under fyra faser i flyttprocessen kunde tre typfall av transitioner illustrera hur de äldres flyttprocesser från hemmet till det särskilda boendet och hur de formas av sammanlänkningar och timing. De tre typfallen är otrygg transition, turbulent transition och problemfri transition. Resultaten visar att relationer till anhöriga och personal spelar en avgörande roll, både som stöd och som källa till oro. Timingen är också central. En flytt som sker ”för sent” kan innebära att både den äldre och dennes vuxna barn är för sjuka för att genomföra processen. Trots att lagstiftning betonar äldre personers autonomi, visar studien att flyttprocessen bör förstås som en relationell process som formas av sammanlänkningar och avlänkningar till andra.
Sammanfattningsvis visar både denna studie och tidigare forskning att flytten till särskilt boende är långt mer än ett fysiskt förflyttande – det är en existentiell, relationell och praktisk omställning som kräver olika former av arbete. Det är en process där tid, timing, stöd, hälsa och relationer samspelar på sätt som avgör hur flytten upplevs. Det är också en process där den äldre både är aktör och beroende, där ansvarstagande och utsatthet samexisterar.
Denna förståelse av flytten som process snarare än en enskild händelse öppnar för viktiga implikationer för både policy och praktik. Det visar vikten av att stödja de äldre inte bara praktiskt utan även emotionellt och relationellt genom hela processen – före, under och efter flytten. Det pekar också på behovet av att utforma flyttprocesser som är flexibla, individanpassade och i högre grad utgår från de äldres egna erfarenheter och behov.
Genom att betrakta flytten till särskilt boende som en sammanhållen, relationell och tidsbunden process kan äldreomsorgen bli mer lyhörd inför individens behov. Implementering av samordnade stödinsatser, delaktighetsfrämjande metoder och flexibla tidsramar kan bidra till att bevara känslan av kontroll och värdighet hos den äldre, samtidigt som anhörigas belastning minskas.