Barns röster visar vägen till
starkare tillhörighet i familjehem
Att känna sig hemma och höra till är ett grundläggande mänskligt behov. Men för barn som växer upp i familjehem är den känslan långt ifrån självklar. I sin licentiatavhandling Att höra till lyfter Sara Larsson, familjehemssekreterare och forskare vid Göteborgs Stad och Göteborgs universitet, fram barns egna berättelser om familjetillhörighet och visar hur deras erfarenheter kan omsättas i praktiken genom en ny handledningsmodell för socialtjänsten.
Jag ville förstå hur barn själva beskriver känslan av att höra till i en familj, bortom det som vi vuxna tror att vi vet. Deras berättelser visar att tillhörighet inte handlar om biologi eller juridik, utan bland annat om relationer, tid tillsammans och om att bli sedd och förstådd.
Sara Larsson., fil. lic. i socialt arbete och familjehemssekreterare i Göteborgs Stad
En röst åt barnens erfarenheter
Studien bygger på intervjuer med barn som bott i samma familjehem i minst tre år. Genom både samtal och visuella uttrycksformer har barnen delat sina erfarenheter av vad som skapar, och ibland hotar, känslan av tillhörighet.
Barnen berättar om vikten av gemensamma stunder i vardagen, delade upplevelser och små ritualer som stärker banden. Att känna sig lik någon, att bli omhändertagen och att veta vem man är och var man hör hemma återkommer som centrala teman.
En flicka beskrev hur känsla av tillhörighet stärktes av att ha en konkret, fysisk plats i familjehemmets hem: ”Vi är väldigt noga med jultraditioner i vår familj. Vi har till och med bestämda platser runt matbordet. Om någon sitter lite fel säger man ”Flytta på dig. Jag sitter där. Det är min plats” Det säger något om hur små gester kan betyda väldigt mycket, säger Sara.
Från barns berättelser till professionellt verktyg
I licentiatavhandlingens andra del utvecklar Sara en handledningsmodell för familjehemssekreterare, ett konkret verktyg för att reflektera kring hur familjehem kan stärka barns tillhörighet. Modellen bygger på barnens egna perspektiv och har utvärderats i sin tillämpbarhet i workshops med erfarna socialarbetare.
Handledningsmaterialet hjälper socialsekreterare och familjehem att prata om relationer och känslomässiga band på ett nytt sätt. Det handlar inte bara om att följa upp ett uppdrag, utan om att förstå vad tillhörighet faktiskt betyder för barnet.
Sara Larsson., fil. lic. i socialt arbete och familjehemssekreterare i Göteborgs Stad
Susanne Thörn, enhetschef på familjehemsenheten i Göteborgs stad, ser forskningen som ett viktigt bidrag till utvecklingen av socialtjänstens arbete:
Saras forskning visar på kraften i att lyssna på barnen. Genom att ta in deras perspektiv kan vi skapa bättre förutsättningar för trygghet och stabilitet. Det är också ett exempel på hur forskning och praktik kan mötas, något som vi behöver mer av.
Susanne thörn, ENHETSchef på familjehemsenheten i Göteborgs stad
Ett forskningsprojekt nära vardagen
Sara Larsson har arbetat i över 30 år inom socialtjänsten och är en av de yrkesverksamma doktoranderna inom Forskarskolan för yrkesverksamma i socialtjänsten (FYS), ett samarbete mellan fyra svenska universitet. Den nära kopplingen till praktiken har varit avgörande.
Det har varit viktigt för mig att forskningen inte stannar på papperet. Jag ville skapa något som faktiskt kan användas – ett samtalsstöd som kan göra skillnad för barnen här och nu.
Sara Larsson, fil. lic. i socialt arbete och familjehemssekreterare i Göteborgs Stad
En påminnelse om socialtjänstens ansvar
I studien betonas att tillhörighet inte är något som kan tas för givet bara för att ett barn får en placering. Den måste byggas, vårdas och ges förutsättningar att växa.
Tillhörighet är både relationell och symbolisk. Den handlar om att känna sig som del av en familj, men också om att bli erkänd som det – av skolan, vården och samhället runt omkring.
Sara Larsson, fil. lic. i socialt arbete och familjehemssekreterare i Göteborgs Stad
För socialtjänsten innebär forskningen en uppmaning att reflektera över hur organisationens strukturer stödjer eller hindrar barns känsla av att höra till.
Vi har ett ansvar för att tillhörighet inte blir något som bara händer om allt går bra. Det är något vi aktivt måste bidra till.
Susanne thörn, ENHETSchef på familjehemsenheten i Göteborgs stad
Från forskning till förändring
Att höra till är mer än en studie om familjehemsvård, det är ett försök att översätta barns erfarenheter till professionell handling. Och det är just i mötet mellan forskning och vardag som Sara Larsson ser den största potentialen.
När barnens röster får genomslag i praktiken flyttas familjehemsvården från något som görs för barn till något som görs med dem.
Sara Larsson, fil. lic. i socialt arbete och familjehemssekreterare i Göteborgs Stad
Det är där tillhörigheten börjar.
Om studien
Tillhörighet är ett djupt mänskligt behov, särskilt viktigt för barn i familjehem vars liv ofta präglas av avbrott och instabilitet. Denna licentiatavhandling undersöker hur barn med erfarenhet av familjehemsvård uppfattar och uttrycker familjetillhörighet – och hur deras perspektiv kan bidra till att utveckla praktiken.
Avhandlingen består av två kvalitativa delstudier: en om barns berättelser om tillhörighet i icke-biologiska familjehem, och en om hur dessa berättelser kan omsättas i praktiken genom en handledningsmodell för familjehemssekreterare.
Studie I bygger på intervjuer med barn som bott minst tre år i samma familjehem. Med hjälp av både verbala och visuella metoder beskrev barnen erfarenheter av delaktighet, samhörighet och identitet. Centrala teman var: att göra saker tillsammans; att dela upplevelser; att bli sedd, omhändertagen och stöttad; att likna någon; samt att veta – eller inte veta. Studien visar att tillhörighet inte uppstår enbart genom själva placeringen, utan genom vardagliga interaktioner och känslomässiga band.
Studie II tar sin utgångspunkt i dessa resultat och fokuserar på en handledningsmodell som bygger på barns perspektiv. Modellen testades i workshops med erfarna socialsekreterare och uppmuntrade reflektion kring hur familjehemsföräldrar kan stödja barns känsla av tillhörighet, med betoning på relationella och symboliska aspekter av omsorg. Studien visar hur handledning kan fungera som en bro mellan forskning och praktik och bidra till att översätta barns erfarenheter till professionell handling.
Teoretiskt kombinerar avhandlingen barndomssociologi med narrativa och existentiella perspektiv. Tillhörighet förstås som dynamisk, relationell och subjektiv – formad av subjektivitet, förankring, ömsesidighet, förändring och självbestämmande. Barns berättelser ses som meningsskapande och identitetsarbete, särskilt viktiga i familjehemsvårdens kontext präglad av övergångar och osäkerhet.
Metodologiska reflektioner behandlar etiska frågor kring barns delaktighet i forskning, strukturella maktobalanser inom barnavården och vikten av att möjliggöra för barn att uttrycka sig på sina egna villkor. De visuella metoderna stärkte barns narrativa handlingsutrymme bortom det talade språket.
Avhandlingen bidrar till socialt arbete med både teoretiska och praktiskt användbara insikter. Den lyfter vikten av att lyssna till barns egna förståelser av familj och tillhörighet – och visar hur denna kunskap kan stärka familjehemsvården genom reflekterande, barncentrerad handledning.